Jag hade tänkt skriva om mitt nya jobb, hur kul det är och hur glad jag är att jag har hittat ett som jag verkligen trivs med.
   Tyvärr har jag inte hunnit , eller rättare sagt orkat, eftersom jag har så gott som stupat isäng tidigt varje kväll, så jävla trött efter att ha börjat jobba igen efter ganska precis tre månader av lat arbetslöshet.

Så nu är arbetsperioden slut,  precis som julen och snart hela 2007.
   Bara 10 dagar kvar tills flight FR053  lyfter och vi beger oss till Greatfuckingbritain för att jobba röven av oss med något, som förhoppningsvis, blir lika roligt som det här har varit.

                      God Jul i efterskott
                            och gott nytt år !

Vid närmare eftertanke så är det faktiskt 25 dagar kvar...

Nu vet jag vad man menar med att koka inombords av ilska. Jag vaknad från min dröm och kokade.. eller bubblade någonstans i kroppen i alla fall, av ilska för personen i drömmen.
   Konstigt
Men som tur var var det bara en dröm. Men man kan ju inte låta bli att tänka varför man drömde något sådant, tanken måste väl grunda i något?
   Jag måste härifrån.
Som tur är, jag ska inte säga att jag inte trivs hemma, för jag vet att mamma kommer läsa det här, men det ska bli kul att komma till London. Och det är bara 23 dagar kvar nu !
Av dessa består ca. 10 dagar av heltidsjobb, så man skulle kunna säga att det är 13 dagar kvar.
   Hmm... otursnummer... Fan, skrock släng dig i väggen, jag har inte tid med det nu !

På tal om mamma, det skulle vara kul att veta vilka som läste bloggen.
Det är obvious att några följer den och med andra ord, av någon anledning, tycker det jag skriver är intressant eller på något sätt tilltalande. Varför inte dela med sig av tankar eller kommentera?
   Jag ska dock inte säga något, jag är likadan själv. Var går gränsen för stalking?

Som sagt, bara 23 dagar kvar nu. Men man ska inte ha så mycket förväntningar, för de blir bara besvikelser när det inte blir som man förväntade sig.
Men förväntningar är väl inte samma sak som drömmar ?

Shit vad mycket det blev om drömmar i det här inlägget... Bäst jag slutar nu innan jag somnar...

Förkylning är en jävligt dålig sak som alltid kommer olägligt

...På tal om jobb, så observerade jag en man i 45-50 årsåldern igår kväll som fick mig att inse att jag inte hade något att klaga på med mina tidigare, enligt mig, trååkiga jobb. Denna man hade som uppgift att sitta mellan 21.00-02.30 och med ett räkneverk, räkna och anteckna hur många som gick in, repektive ut genom spärrarna på Centralens ingång vid Klarabergsviadukten. Roligare kan man ju inte ha...
   och som tillägg, idiot som han, i alla fall verkade vara,  hade mannen ingen musik eller liknande att lyssna på under tiden. Trååkigt, och om inte annat, meningslöst?

Varför, Varför, är det alltid så att man man aldrig får det man vill ha, när man vill ha det?
Går man och handlar för att man behöver något speciellt, hittar man aldrig det där speciella man letar efter. Därimot hittar man en massa andra saker man inte behöver, och därför inte letar efter.
   Samma sak om man går arbetslös i ett visst antal månader och tillslut får ett jobb, ungefär samtidigt som man fastställer ett datum för att lämna landet, så regnar det helt plötsligt lediga jobb över en...
Perfekt !        Varför är det så?

Spelning med David Urwitz var rätt hyfsad faktiskt, åtminstone bättre än förväntat.
Tur att många band är så mycket bättre live än på skiva...
                  

om inte annat så stämmer det in med samma motto som resten av den här långa hösten har haft;
Det blir aldrig riktigt som man tror...

Today it's just a month left 'til me and Jennie pack our big red bags and leave this country.
London will never be the same. Neighter will Stockholm.
Can't wait..!